Kreativa Processer

Kreativa Processer

Läkande konst och annat skapande

Jag heter Erika och är skribent.

Den här bloggen har som syfte att visa SJÄLVLÄKANDE KONSTSKAPANDE PROCESSER.

Idag finns det väldigt mycket litteratur i omlopp där författare berättar om sina svårigheter i livet, och deras individuella sätt att handskas med dem. Det är mycket inspirerande att läsa om hur andra människor har lyckats ta sig igenom svåra passager själva, tycker jag.

Du behöver förstås inte vara olycklig för att ägna dig åt hälsoförebyggande konst - men ofta är just skaparprocesserna det som hjälper oss att hålla igång ett positivt flöde <3

-------¤-----¤--¤----¤--¤¤-

Kontakta mig gärna om du vill bli "Gäst-skribent/konstnär"!

Min emailadress är: kulturkonsthalsamiljo[at]live.com



Vi hörs!

¤ erika ¤

Stå upp för det som är rätt!!

publiceratPosted by Erika Chotai Wed, July 29, 2015 13:40:31

Hej!

Senaste veckan har jag varit småsjuk.
Det har resulterat i att jag, då jag varit på benen, faktiskt möblerat om i mitt rum, rensat en massa pappershögar, sorterat och fått bort en massa damm.

Dessutom har jag varit på Internet en del.
Internet räddade ju mig från isolation under början av 2000-talet. Jag hade de senaste 6-7 åren levt som Världsmedborgare, och då upptäckte jag att e-mail var praktiskt. När jag bodde i Umeå började jag vara aktiv i olika forum, med konst, men också rörande sociala frågor. Jag fick massor av nya vänner på så sätt, både globalt och lokalt. Ett av nätverken hette iPeace, ett annat DeviantArt.

Jag har beskrivit hur viktigt Internet varit för mig, bland annat i ett par texter i Tidskriften Krattan (klicka).



I förrgår, exempelvis satt jag fem timmar och lyssnade på tre år gamla föreläsningar på UR Samtiden PLAY. smiley

Det är fyra avsnitt, och de presenteras så här:

1. Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare, berättar om anatomin bakom uppmärksamhet. Han menar bland annat att uppmärksamhet handlar om mognad, och att många barn idag får diagnosen ADD på grund av omognad.

2. Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare, berättar om två grundläggande former av uppmärksamhetsproblem. Neufeld förklarar vad de är, hur de yttrar sig och vad man kan göra för att underlätta dem.

3. Kan det finnas en naturlig förklaring till symptom som är likadana som uppvisas vid ADD? Ja, det hävdar Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare. Han förklarar hur det fungerar och hur det kan upptäckas.

4. Lösningen på uppmärksamhetsproblem är mognad. Det säger Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare. Han ger tips på hur man kan hjälpa barn att växa ur problemen och menar att allt grundas i en stark anknytning till en kärleksfull vuxen.

Med andra ord - en mycket varm och kärleksfull psykolog som vill att vi tar hand om barnen så att de slipper hamna i diagnosträsket.

Här är länken!



Sedan har jag "brottats" kanske jag ska säga, på Facebook, med att föra fram en varierad bild, där förortskvinnor får berätta om sina upplevelser, men att det inte ska vridas till en debatt om rasism - vilket det ofta gör. Det har inte varit lätt.

Som med feminism; att visa på att feminism inte handlar om en kvinnokamp i ett heteronormativt samhälle längre, utan att vi ska se på frågor kring ursprung, ålder, funktion, sexuell läggning, genus o.s.v. Det är heller inte enkelt. För det blir ofta så att fokus hamnar på en enda rättighet, och man missar hela webben, hela det samspelande mönstret som intersektionalitet innebär.

Det nya modeordet har också blivit "patriarkat" - vilket är ett suveränt ord, fast min känsla är att väldigt få förstår vad det betyder och därför går det över huvudet på de som borde få syn på just dessa maktstrukturer.

Jag tänker citera ur en artikel jag skrev för flera år sedan:

Fi:s talesperson Stina Sundberg tycker att hedersbegreppet många gånger används på ett sätt så att både kvinnors samhörighet och överbryggade kulturella förståelser bryts.

Hur mycket av hedersrelaterat våld kan man skylla på vår svenska, västerländska samhällsstruktur?
– Inget, om vi med begreppet avser det våld vissa subkulturer från några andra länder utövar under motivet att skydda sin och familjens heder. Därutöver finns liknande företeelser i Sverige, men inget kan liknas vid varandra. Alla religioner har olika former av heder och ära som hålls högt och kvinnor är alltid underordnande i dessa system.

Hur vänder man sig till dessa utvalda grupper utan att det upplevs som rasism?
– Det är inte rasism att tala om ett politiskt förhållningssätt och våra lagar inom svenska nationsgränser. Andra nationer har andra lagar. Det är fakta och olika förhållningssätt. Inte rasism.
Gudrun Schyman, talesman för Fi, Feministiskt initiativ, klargör att det inom feminismen inte bara handlar om ”kvinnofrågor”.
– En feministisk utgångspunkt i politiken måste innebära att man också ser andra maktfrågor, det vill säga både klass, etnicitet, funktionalitet, och så vidare, och ser hur de samverkar med varandra. Det största problemet är att det ofta saknas ett intersektionellt synsätt, skriver hon i ett mejl.
– En invandrad kvinna kan till exempel bli diskriminerad både som invandrad och som kvinna.
Oavsett sexuella preferenser, kön, ursprung, kulturella sammanhang eller religiösa traditioner, ska alla människor kunna leva på samma jord. Liksom pojkarna i Blatte betyder kompis gör vi nog bäst i att bemöta människor med fördomsfulla attityder med deras egna fördomar.
Om jag omvandlar min utsatthet till något eftertraktat originellt, blir det svårt för andra att döma mig. Om jag gillar att vara queer måste andra gilla mig för det. Och om svartskallen själv är stark i sin etniska identitet och inte tolererar att vara ”den andre”, utan undersöker vad som ligger bakom detta begrepp och vilka rädslor det är uppbyggt av, kan han eller hon sedan bekämpa fördomarna.

Jag vet att flera vänsteraktivister idag skulle anklaga Stina Sundberg för rasism, eftersom det är där debatten hamnat idag. Man separerar feminism från anti-rasism på ett väldigt olyckligt sätt.



Men!

Nu har äntligen den "andra sidan" bubblat upp till ytan, och jag citerar därför Hanna Alvages hela ledarartikel på ETC om heder och HBTQ. smiley

"Jag vill prata om svensk hederskultur

Ibland står stjärnorna särskilt rätt för obekväma sanningar. Efter en utdragen debatt om hederskulturens fäste i förorten överraskar SD med en plötslig omsorg om dess HBTQ-invånare. Samtidigt är årets Pride-tema 'Gör slut'.

Ja tack. Jag vill gärna ta tillfället i akt att göra slut med den farliga föreställningen om hedersvåld som något som bara drabbar ungdomar med ursprung i andra kulturer. Viljan att tala om äktsvensk hederskultur misstas ofta för en ovilja att erkänna allvaret i den utsatthet som normalt associeras med begreppet heder.

Men jag vill inte förminska någons erfarenhet av våld och kontroll inom familjen. Just därför gör det mig så ont varje gång jag hör förnekandet av den svenska hederskulturens existens. Ont, därför att insikten inte är något resultat av teoretiska resonemang för sakens skull – den kom till mig som en ofrivillig bonus av att som 16-åring komma ut med en sexualitet som råkade befinna sig utanför normen för det svenska majoritetssamhället. Ont, därför att förnekandet förnekar människors faktiska erfarenhet av våld och förlust som ett pris för den egna identiteten.

Behovet av forskning utifrån svensk kontext har bland annat uppmärksammats av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). I rapporten Hedersrelaterat våld och förtryck, från 2010, beskrivs hur den svenska hederskulturen kan ta sig uttryck i familjers förhållningssätt till icke-heteronormativa barn och syskon. Svenska hedersnormer drabbar inte bara HBTQ-personer, men vi är en grupp som omfattar många konkreta exempel.

Med lite mindre fokus på ”hotet från islam”, och lite mer på hur många som dör eller far illa under globala patriarkala strukturer, oavsett kulturell identitet, kan hederskultur definieras som utövandet av våld och kontroll för att upprätthålla gruppens normer för sexualitet. Såväl normer som tvångs- och våldsmekanismer är samhällsspecifika, varför hederskultur kan ta sig olika uttryck i olika grupper.

Jag tänker på hon som hoppade från balkongen för att bespara familjen skammen i att ha en dotter som vägrade vara pojke mer. Jag tänker på fel namn på gravar som besöks av hemliga pojkvänner. Jag tänker på 14-åringen som är hemlös för att hon har tjej, på han som skär sönder ansiktet istället för att komma ut, på hen som alltid måste gå direkt hem från skolan men som byter kläder på vägen till och från, på hon vars föräldrar tror att de kan slå ”det äckliga” ur henne.

Jag tänker på dem som tystas inför äldre och yngre släktingar för att inte ”ta livet av” de förstnämnda eller förleda de senare. Jag tänker på dem som lyder och på dem som inte gör det, på dem som tvingas välja mellan familjen eller sig själv, och som förlorar det förra om de orkar välja det senare, på dem som förlorar sig själva när de inte längre orkar med ensamheten. Alla som utsätts för svenskt hedersvåld vet att det existerar, det är en rätt bra referensgrupp.

Förra året släppte Folkhälsomyndigheten en rapport om hälsoläget för homo- och bisexuella i Sverige. Nyligen kom motsvarande för transpersoner. Det är en läsning jag gråter av. Inte bara för att unga bisexuella kvinnor löper en så stor risk att utsättas för våld i hemmet, eller för att de flesta transpersoner lider av begränsat livsutrymme. Mest gråter jag för att det så tydligt framgår vad som händer med den som måste vara någons hat eller skam.

Jag vill prata om svensk hederskultur, för att berätta om våldet på ett språk som inte individualiserar utan fångar upp en livsfarlig struktur. För vi måste tala mer, inte mindre, om vad som får familjer att offra sina egna barn. För det behöver vi ett språk som kan hjälpa de här barnen att hålla hatet och skammen ifrån sig."

HANNA ALVAGE
GÄSTSKRIBENT PÅ LEDARSIDAN SOM ANNARS ÄR VERKSAM SOM JURIST, POET OCH UNDERSKÖTERSKA



Sedan har jag en tredje grej jag vill dela med mig av, som är banbrytande och fantastisk!
smiley


"Psykisk sjukdom - en myt (klicka på rubriken för att komma till artikeln hos Svenska Dagbladet)

Människor med psykisk belastning måste få hjälp med att hantera sin livssituation och möta förståelse - i stället för att pumpas fulla med piller. Det är dags att skrota den medicinska modellen, menar Maths Jesperson, före detta psykpatient och grundare till nätverket Demokratisk psykiatri.

Han är en erfaren brukare av psykiatrivård, men också en beläst och berest innovatör. Maths Jesperson har grundat nätverket Demokratisk psykiatri och under nästan femton år föreläst på konferenser för psykiatriker och psykologer runt hela världen. Hans projekt har diskuterats i brittiska parlamentet och hans idéer om hur psykiatrisk vård borde bedrivas finns med i internationell litteratur.
Maths Jesperson är kontroversiell, men är själv klar över vad han tycker:

– Det är dags att på allvar skrota den medicinska modellen inom psykiatrin. Det finns inga bevis på sjukdom när det gäller så kallade psykiskt handikappade.
En sjukdom, säger Maths Jesperson, måste alltid baseras på ett virus, en bakterie, en genetisk defekt eller en påvisbar skada. Bara i mycket få fall förekommer detta hos personer som vårdas på psykiatriska kliniker.

Därför måste hela psykiatrin organiseras om i grunden och anpassas till att hjälpa människor ur svårigheter i stället för att ge dem diagnoser på psykiska sjukdomar.

– Så länge man envisas med att hålla fast vid att psykisk sjukdom är likställig med kroppslig kommer man att låsa in folk och ge dem mediciner i stället för det stöd de behöver för att återhämta sig.
Förutom att sådan behandling ger upphov till onödigt lidande är den ett resursslöseri utan like, menar han.

– Folk blir inte friska, snarare tvärtom, och samhället går på knäna eftersom det blir så dyrt att vårda folk i decennier.
Maths Jesperson grundar sina slutsatser på sina egna erfarenheter som patient. Men han har också samlat in tusentals patienthistorier och plöjt travar med forskning i ämnet.

– I två år vårdades jag för grava tvångssyndrom och jag har aldrig varit så dålig som när jag skrevs ut.
Hans historia om åren i psykiatrin är lik många andras. I hans fall handlade det om tvångshandlingar - han var bland annat besatt av att duscha i timmar för att bli ren. Till slut blev det omöjligt att leva ett normalt liv. Som 26-åring kom han till en psykiatrisk avdelning och fick diagnosen OCD, tvångssyndrom.

– Jag blev ordinerad neuroleptika. En vårdare visade mig runt på avdelningen; där var mitt rum, och där låg dusch och toalett, matsalen och TV-rummet.

Sedan satt Maths och undrade vad som skulle hända. Men det blev inte så mycket mer. Ingen psykolog och inga djupare samtal.

– Vårdarna var trevliga och spelade kort med oss patienter. Men de var tillsagda att inte prata för mycket med de intagna. Då kunde de ju indirekt bedriva en sorts terapi, säger Maths Jesperson sarkastiskt.
På egen begäran fick han träffa en psykolog ett par gånger under några månader. Denne bedrev beteendeterapi och menade att Maths skulle komma över sitt renlighetstvång genom att korta ned duschtiden, steg för steg. Det hjälpte inte. Och så tog samtalen slut.
Maths fick nu ett flertal olika mediciner, i relativt höga doser, men de hade heller ingen verkan, menar han.

– Förutom bieffekterna. Jag blev slö och trött och fick darrningar och andra plågsamma störningar.
Till slut ville inte sjukhuset ha kvar honom.

– Jag ansågs inte vara farlig vare sig för mig själv eller min omgivning och kunde lika bra hålla på och duscha hemma, bara jag tog mina piller, tycktes de ansvariga läkarna mena.
Ödet ville annat. Väl utskriven kastade Maths Jesperson alla mediciner i soporna, gick i hypnosterapi och fick så småningom av en slump kontakt med den katolska kyrkan, konverterade och ”blev frisk”.

– I religionen hittade jag både gemenskap och den andliga rening som jag sökt efter så länge. Alla mina symtom försvann, säger Maths.

Men sina upplevelser kunde han inte glömma. Maths Jesperson engagerade sig i RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, blev ombudsman och var med och grundade en internationell organisation för psykiatripatienter. Ur den sprang nätverket för Demokratisk psykiatri.
Maths Jesperson började i och med detta resa världen runt för att ge ”brukarperspektivet” - det vill säga patientens historia, på kongresser med psykiatriker och psykologer.

– Ibland kunde det vara över tvåhundra läkare och tre brukare.
Många fascinerades av min historia och mina iakttagelser av sjukdom i allmänhet och psykisk sjukdom i synnerhet och så blev jag inbjuden igen.
Han lärde känna folk i flera länder. I Prato i Italien - känd för sin humana psykvård - bodde han på ett gruppboende för ungdomar med psykos. I Indien såg han folk bo i burar och utfodras som boskap och i Afrika vårdades alla utan medicin, eftersom det saknades pengar.
I Belgien togs svårt psykossjuka om hand hemma i vanliga familjer bland barn, hundar och gamla, enligt en gammal tradition.

Utifrån dessa erfarenheter, och från arbetet inom RSMH, har Maths Jesperson utvecklat en modell för hur psykvård borde bedrivas som fått namnet Demokratisk psykiatri.

– Skapa små kriscentra runt om i samhället dit folk kan gå när de mår dåligt. Där ska man mötas av ett tvärvetenskapligt team som kan ge det stöd och den behandling som personen i fråga önskar. I alla situationer ska det vara patienten själv som bestämmer.
Dessutom måste öppenvården bli mer tillgänglig - och
uppsökande. Låt alla psykiskt belastade, som vill, få ett personligt ombud som alltid står på brukarens sida. Lagstifta bort all tvångsbehandling, stäng alla psykiatriska kliniker och sluta att använda neuroleptika mot patientens vilja.
För de få som ändå måste ”läggas in” duger ett rum på ett vanligt sjukhus. Så är det i Italien och sängplatserna är nästan alltid tomma, hävdar Maths Jesperson.

Han vet att detta i mångas öron låter otroligt kontroversiellt, men påpekar att medicinhistorien är full av övergrepp - och behandlingsmetoder som man trott varit bra och sedan skrotat.
Särskilt illa har man behandlat ”dårarna”.

– Då har det gått bra att rekommendera lite vad som helst, steriliseringar, lobotomi.

– Psykiatrin kan inte få fortsätta att vara ett fängelse där läkare hävdar sin rätt att bestämma över människor som farit illa. I stället för mänskligt bemötande, kärlek och omsorg möts människor i kris i dag av kalla rum, medicin och spännbälten. Samtidigt som det ställs krav på dem att efter utskrivningen kunna leva ett ”normalt” liv, något som de varken vill eller klarar av just då, säger han.
Fortfarande är det den repressiva attityden som gäller inom stora delar av psykvården, anser Maths Jesperson. Patienten ska följa de råd de får, delta på promenader, ta sin medicin och äta upp maten - annars följer restriktioner.

– Psykologer som pratar med personerna är forfarande ett ovanligt inslag. Det är klart att patienterna inte blir friska då.
Maths Jesperson menar att det är dags att inse att det är patienterna själva som är experter på sin sjukdom. De vet i princip alltid att deras tillstånd hör ihop med deras liv, men orkar eller kan inte hävda sin vilja och accepterar så småningom medicinering.
Genom det så slipper de också kämpa och får stöd från ansvarig läkare. Många gånger - dock inte alltid - ligger emotionella trauman bortträngda i det undermedvetna. Det är därför lättare att acceptera piller än att ta itu med dem.

– De symtom som psykpatienter visar upp är konflikter de inte har kommit igenom. När man inte kan hantera sitt liv och det man varit med om utvecklar man strategier för att klara sig. Somliga utför tvångshandlingar, andra hör röster och förklarar det med att det är andar, änglar eller hemliga sändare. Vad ska de tro när de inte ser någon som pratar?
Men i det nätverk för demokratisk psykiatri som nu växer fram finns förståelse för detta. Här verkar alla - bland dem många psykiatriker - för en mer human modell. Man vill skapa ett alternativ till den vård som ges på de flesta håll idag.

Men vad ska hända med alla de som är våldsamma och utgör en fara för sig själv och andra?

– Folk ska ju inte lämnas vind för våg, utan någon behandling. Med rätt stöd och rätt bemötande blir inte dessa personer mer aggressiva än du och jag. Det vet alla vi som i åratal vistats och jobbat med psykiskt belastade personer."




  • Comments(0)//erikachotai.kulturkonsthalsamiljo.eu/#post45