Kreativa Processer

Kreativa Processer

Läkande konst och annat skapande

Jag heter Erika och är skribent.

Den här bloggen har som syfte att visa SJÄLVLÄKANDE KONSTSKAPANDE PROCESSER.

Idag finns det väldigt mycket litteratur i omlopp där författare berättar om sina svårigheter i livet, och deras individuella sätt att handskas med dem. Det är mycket inspirerande att läsa om hur andra människor har lyckats ta sig igenom svåra passager själva, tycker jag.

Du behöver förstås inte vara olycklig för att ägna dig åt hälsoförebyggande konst - men ofta är just skaparprocesserna det som hjälper oss att hålla igång ett positivt flöde <3

-------¤-----¤--¤----¤--¤¤-

Kontakta mig gärna om du vill bli "Gäst-skribent/konstnär"!

Min emailadress är: kulturkonsthalsamiljo[at]live.com



Vi hörs!

¤ erika ¤

Litterärt om att vara Quinna

publiceratPosted by Erika Chotai Sun, July 20, 2014 14:58:02
Jag går en distansutbildning i Örtmedicin och Helhetsterapi, som påbyggnad av min Kinesiska Massage terapi och Kinesisk Akupressur Terapi-utbildning. Det är mer av en hobby än en yrkesväg. Jag mår bra av att lära mig, men känner mig inte kunnig nog att ta på mig klienter. Med barnens situation känns det som om det skulle vara oansvarigt att sträva åt det hållet. Jag behöver finnas till hands för den egna familjen, rent "healing-mässigt".

Men i natt skrapade jag ihop en liten bokhög med böcker om hormoner, vitaminer, örter, buddhism, trädgård och meditation från bokhyllan. Exempelvis "En lisa för själen" och "The Art of Living - a guide to contentment, joy, and fulfillment" låg jag och bläddrade i.

Jag är ju lite av en sån där... bibliofil, heter det så? Ja det gör det.

Något annat jag tycker mycket om är gamla hederliga tidningsartiklar, särskilt om de handlar om kultur.



Inuti en ayurvedisk örtbok låg en litteraturartikel, ett uppslag som jag rivit ur DN vid något tillfälle. Den handlar om kvinnans situation. jag älskar det greppet - när man utgår ifrån nedärvda historier, som inte kan ha skadats av patriarkatet. Annars känns det som om allt man säger skjuts ner av projektiler: "har du kjol? Har du fitta? Okej, kan inte vara någon yttersta sanning i det då...". Man monterar ner känslor, tankar och själsliga upplevelser, man ifrågasätter och försöker motbevisa. att det är möjligt att vara... Kvinna.

Kan väl jag förstå. Svårt är det att föreställa sig något man inte är. Men nu är det så. vi är "det andra könet", eller det Första? Vi föder ut både kvinnor och män ur kroppen, vi ammar både kvinnor och män. Vi tvingas ta hand om alla, oavsett kön. Den heliga Madonnan. Earth Mother.

Men när det gäller intellekt så har männen haft företräde så länge, att vi ofta ses som hot med vårt originella, mer plastiska, men också Jordbundna sätt att se saker. Vi utmanar genom att varje kvinna har fött ut varje plutt. I varje kvinna finns alltså en "mamma-figur" - och en mamma har alltid rätt. Eller en mamma har i alla fall ett försprång på så sätt att hon kan något som inte män kan: bära på små barn inuti oss.

Dessutom var mamma här långt innan du var det. Det är provocerande. Om man ser "mamma" i varje kvinna utgör alltså varje kvinna ett hot. Och att se mamma i alla kvinnor är nog en ganska normal process. Hur ska ett barn annars avskilja sig från den person som burit och (för det mesta) ammat henom? Man har inte så många val.



Problemet är att alla kvinnor inte vill bli sedda som "mammor" - åtminstone inte av vuxna män. Och är man Maria Magdalena, så ska det vara vackert. Inte någon idé om att kvinnor finns till för sex, utan att hon är känslomässigt begåvad på grund av detta med att kunna bära och amma ett barn. En följeslagare med emotionell intelligens? Låter bra.

Naturligtvis är inte exakt varenda kvinna emotionellt begåvad, och det finns män som hittat sina kvinnliga sidor, men det hör inte hit. Nu pratar vi om genomsnittet.

"Konsten att tysta en kvinna som törs tala om män", heter artikeln, och är skriven av en litteraturprofessor vid namn Lisbeth Larsson.

Jag ska ta ett par citat:




En kvinnas berättelse om sitt liv kan enligt detta synsätt, som den amerikanska litteraturteoretikern Shosana Felman skriver, "bara vara ett vittnesbörd: om att ha överlevt". Att vara kvinna är att inte bara ha fått sin tunga avskuren, det är till och med, som Helene Cixous menar i essän "Castration or decaptation", detsamma som att få sitt huvud avhugget och bli bestulen på sitt tänkande.





"Hur får en kvinna en manlig publik att förstå vad hennes kropp har varit utsatt för i en kultur som inte tar kvinnors mänskliga rättigheter på allvar?" frågar han [Horace Engdahl, min anm.] sig och tillägger: "Det verkar så trivialt, de förstår inte vad hon menar."

Läser man myten om Philomela/Procne med fokus på intrigen, så som man ofta gör med andra texter, ser man emellertid att det inte alls handlar om kvinnors tystnad eller oförmåga att tala eller ens männens oförmåga att förstå utan om att kvinnor görs oförmögna att tala.





Och jag kan bara säga att det är en mycket fin artikel, och att jag är glad att jag rivit ur och sparat den.

Jag vet att det upprör att man pratar om orättvisor, och särskilt eftersom största delen av samhället är CIS-hetero-orienterat, så "går man emellan relationer" om man pratar om dessa saker.

Men idag har vi ett mer och mer färgat samhälle, vi har alla varianter och detta betyder att folk som stått och hängt i nån gammal garderob äntligen vill komma ut. Kalla det vad du vill! Men fobier hör inte 2000-talet till (2010-talet).


  • Comments(0)//erikachotai.kulturkonsthalsamiljo.eu/#post37